Sorgsen

Mamma, jag kan verkligen inte förstå hur du tänker. Du klagar på mig oavsett vad jag gör. Du visste att allt inte kunde bli som normalt igen. Du säger att jag aldrig hälsar på. Men vad fan gör jag nu? Det ska jag tala om för dig, jag sitter på mitt arsle på en datorstol HEMMA hos dig! Sedan allt hände har jag hälsat på några gånger, passat huset och kaninen när ni varit borta.
Jag kan inte bete mig som normalt på en jävla gång. Jag förstår inte ens varför du var tvungen att dra upp det när allt var på väg att bli bra, eller bra och bra, bättre i alla fall. Nu har du pajat allt igen. Jag orkar verkligen inte med detta längre, snart säger jag upp kontakten för jag orkar verkligen inte. Det här tär både fysiskt och psykist på mig, du kan inte ana hur många gånger jag har gråtit sedan allt startade.
Jag vill egentligen bara fly härifrån men jag vet att jag måste stanna och försöka lösa detta. Men just nu känns det lönlöst att stanna kvar. Ingenting har blivit bättre sedan jag var sju år, jag har stannat kvar i tio år. Vet inte om jag klarar mer.
Skulle vara så jävla skönt att ha en egen lägenhet nu, sitta i soffan med Zeb och mysa. Det är det enda som behövs nu, kärlek från min pojkvän.
Jag sitter med en klump i halsen nu, i saknad efter min pojkvän som jag inte kommer få träffa på två veckor för att han har andra saker för sig.
Jag har ställt in mig på, på att inte vara för tjatig, jobbig och för styrande. Jag ger han all frihet i världen för att jag inte vill mista honom. Vad fan ska jag ta mig till?
Snart åker jag härifrån och stannar där ett jävla bra tag. Snart kommer jag knäckas totalt. Trodde inte att jag skulle klara av så här mycket, men tydligen.

Tack för mig. Behövde skriva av mig, är inte på topp just nu...

So long.