Nu har jag verkligen gett dig en chans att ändra på dig. Jag tänker inte svansa efter dig, som jag har gjort jag-vet-inte hur länge. Jag orkar inte engagera mig i det här längre, jag vill och orkar verkligen inte vara ensam om det. Jag vill ha respons på det jag gör!
Du säger att du engagerar dig, men genom att göra vad? Hämta mig vid färjan? Att mysa med mig? Att fråga om jag vill ha mat? Kallar du det engagemang så kan du sätta dig på mitt pekfinger och rotera!
Engagemang innebär så mycket mer än det.
Du verkar inte förstå, därför försöker jag förklara så noggrant som möjligt vad jag begär av dig. Det jag begär är inte för mycket begärt. Det skulle nog varenda kvinna på denna jord begära av sin pojkvän.
Du säger också att det är svårt att ändra på sig för det sitter som i ryggmärjen, men vafan? Är inte jag värd det?
Du säger att ingen bryr sig så mycket om mig som du gör?
Då borde du nog försöka lite till, om det verkligen är sant det du påstår.
Detta handlar inte om att jag vill bråka med dig, det är snarare det sista jag vill. Anledning till att jag tjatar är för att jag mår piss när det är så här.
Och jag vill inte ha ett förhållande med en kille, där jag mår piss.
Stannar jag kvar med dig även fast jag mår dåligt är det - självplågeri.
Egentligen kan jag inte förstå hur svårt det kan vara att ändra på sig när det gäller sin flickväns välbefinnande, som man påstår sig älska högt på denna jord?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar