Självömkan

Jag är så trött på det här.
När det gäller Tony som är din jävla unge, då blir allt klart på en gång och ingenting ska vänta. Allt ska hända på en gång.
Men när det gäller mig tar det 100 år innan något händer, är fan inte ens klar med all skit. Har inte kommit halvvägs.
Jag känner mig värdelös i din närvaro. Fattar du inte att jag tar illa upp?
Jag känner mig bortglömd, som vanligt..

Det enda jag behöver nu är att känna Zebs närhet. Jag orkar inte vara utan honom, det gör ont innuti.
Jag tänker fan flytta hem till honom.

Hejdå, psykhem!