I går hände det inte så mycket. Jag och pappa möttes i Södertälje för att gå på möte. Efter det åkte jag till Rönninge och lämnade mitt CV till Konsum. Hoppas på ett helgjobb så man kan tjäna lite extra pengar. Jag känner att det behövs.

Istället för att åka buss hem så gick jag den korta biten(tar ca 15 minuter). När jag gick förbi mitt gamla sexårs och lågstadie fick jag genast en nostalgisk känsla. Inte en bra en. Under dessa fyra år blev jag mobbad titt som tätt, helt utan anledning. Jag blev kallad tjockis och liknande även fast jag var en av de smalaste i klassen. När jag sedan såg en kille, som var lite mullig, men grymt söt gå helt ensam fick jag nästan ont i hjärtat. Alla andra barn sprang, lekte och hade kul. Medan han gick där alldeles ensam. Jag hade nästan lust och springa fram till honom och bara krama honom. Men då hade nog personalen och pojken själv undrat vad det var för psykfall som sprang fram och börja krama fritt främmande folk..

Jag tycker det är riktigt synd att det ska behöva vara så här. Bara för att man är för smal eller lite mulligare, eller helt enkelt inte passar in i mobbarnas sällskap så är de utanför. Jag tycker det är helt jävla sjukt! Under den tiden jag blev mobbad/slagen mådde jag verkligen uruselt. Ingen lärare brydde sig, ingen gjorde nånting. Jag minns en gång ute på skolgården. Jag lekte med nånting, minns inte exakt vad. Men sedan kom mobbarna fram till mig och hade ner mig på backen och slängde saker på mig och dylikt. INGEN lärare ingripte. Vad är det för sjukt jävla samhälle vi lever i? Hade jag varit så stark då, under den tiden som jag blev mobbad, som jag är i dag hade jag aldrig tillåtit någon göra sådär mot mig. Aldrig, aldrig ALDRIG!

Tillslut var jag tvungen att byta skola, vilket är helt jävla fel. Jag blir så upprörd när det gäller sådant.. Det äcklar mig.

/S